Eldrivna Jeep Compass testad – snygg och rymlig SUV som saknar riktig Jeepkänsla

Jeep Compass har länge varit en trotjänare i märkets uppställning – en kompakt SUV med robust attityd och vardagsvänliga mått. Nu tar den steget in i elåldern. Den tredje generationen bygger på Stellantis STLA Medium-plattform, samma grund som Peugeot E‑3008, Opel Grandland Electric och Citroën C5 Aircross. Men klarar den av att kännas som en riktig Jeep när motorn blivit tyst? Vi tog en tur med instegsmodellen för att se hur mycket av själen som finns kvar.

En snabb summering

Plus: snygg front, gott om utrymme
Minus: plastig interiör, oklart pris

Egenskap	Omdöme
Design	Fronten känns som en äkta Jeep – baksidan glöms snabbt bort
Interiör	För mycket hård plast, svag kvalitetskänsla
Körkänsla	Stabil och trygg, men inte särskilt engagerande
Teknik	Smidigt infotainmentsystem med riktiga knappar
Praktik	550 liter bagageutrymme – bra i klassen
Pris	Ej klart, men sannolikt högt

Designen – när fronten bär allt ansvar

Vid första ögonkastet är Compass Electric en bil som vill synas. Fronten är distinkt Jeep: den sju-ribbade grillen, kantiga former och självsäkra LED-ögon. Den ser tuff ut – som om den kunde ta sig uppför ett berg, även om den mest ska köra till Ica.

Men vänder man sig om händer något. Bakdelen är mer anonym, som om någon glömde att färdigställa designen. Den upplysta Jeep-loggan på bakluckan försöker tillföra modernitet, men påminner snarare om en ljusramp än ett lyxigt designelement.

Kort sagt: fronten har attityd, baksidan saknar själ.

Utrymme – praktiskt på det vardagliga sättet

Jeep har lyckats väl med att få till utrymmet trots batteripaket under golvet. Bagageutrymmet på 550 liter räcker gott för familjens packning, och med baksätet fällt sväljer bilen hela 1561 liter. Det finns dessutom 34 liter i småfack här och där, men någon frunk (bagageutrymme fram) får du inte.

I sin klass står sig Compass bra när det gäller flexibilitet – det här är en SUV som klarar det mesta man förväntar sig av en familjebil.

Interiören – mer Stellantis än Jeep

Det är när man kliver in som entusiasmen svalnar. Kupén känns billigare än den borde. Hårda plastytor, lite ojämn passform och materialval som mer påminner om stordrift än amerikansk robusthet.

Stolarna är bekväma men saknar premiumkänsla, och helhetsintrycket drar ner ribban för vad man hade hoppats på från ett varumärke som Jeep. Det känns lite som att man sitter i en Opel med Jeep-emblem.

Plus: vettig ergonomi och tydligt upplägg.
Minus: plastigt, ojämn kvalitet, inte vad man väntar sig i den här prisklassen.

Teknik och infotainment – logiskt men lite långsamt

Här har Stellantis gjort sin hemläxa. Det centrala skärmsystemet är överskådligt, lätt att förstå och kombinerar digitalt med fysiska reglage – en välkommen balans i en tid när allt fler bilar blir pekskärmar på hjul.

Men systemet dras av och till med lite för mycket grafiska effekter, vilket saktar ner helhetsintrycket.

Fysiska knappar under skärmen och på ratten gör att man slipper fumla runt i menyer under körning, vilket ger plus i kanten för användarvänlighet.

Kort om tekniken: fungerar bra, men när animationerna tar över blir det frustrerande.

På vägen – trygg, tyst och… ganska odramatisk

Tre versioner är på gång. Den vi testade var instegsmodellen med framhjulsdrift, 157 kilowatt (cirka 214 hästkrafter) och en acceleration på 0–100 km/h på 8,5 sekunder. En vardagshjälte snarare än en adrenalinkick.

Den känns trygg och förutsägbar – en bil man gärna kör långt i, men utan att le särskilt brett. På lätt grusväg sköter den sig fint trots att fyrhjulsdriften saknas. Fjädringen är åt det mjukare hållet och styrningen förmedlar precis lagom av vägen för att kännas stabil men avslappnad.

Den kommande fyrhjulsdrivna toppmodellen med 375 hästkrafter lär kunna väcka mer känslor, men den dröjer till senare under 2026.

Pris och positionering – frågetecknet i rummet

Ingen vet riktigt vad Compass Electric kommer att kosta när den lanseras i Sverige våren 2026. Men om man tittar på syskonen i Stellantis-familjen – där Citroën C5 Aircross Electric ligger runt 490 000 kronor och Opel Grandland Electric strax under 570 000 kronor – hamnar Jeep sannolikt närmare den övre delen.

Och det är där det börjar skava. För även om Compass har design och varumärkesglans på sin sida, så känns interiören inte tillräckligt genomarbetad för att rättfärdiga ett högt pris.

Slutsatsen – charmig, men letar efter sin identitet

Den eldrivna Jeep Compass är snygg, rymlig och lätt att leva med. Den gör mycket rätt – särskilt på det praktiska planet. Men känslan av Jeep är urvattnad. Interiören känns för plastig, priset oklart och körupplevelsen mer trygg än rolig.

För den som vill ha en eldriven SUV med Jeep-look och inte bryr sig så mycket om lyx är den ett vettigt alternativ. Men för dig som vill känna lite extra karaktär och hantverk – där finns starkare alternativ i samma koncern.

Plus och minus

Plus

Snygg front med igenkännbar Jeep-stil
Rymligt bagageutrymme
Trygg och stabil körupplevelse
Enkelt, fungerande infotainmentsystem

Minus

Billig känsla i inredningen
Oklar prisbild
Tappar lite av Jeep-identiteten
Fyrhjulsdrift endast i toppversionen

Betyg (preliminärt)

Kategori	Betyg (1–5)
Design	4
Komfort	3
Kvalitetskänsla	2
Teknik	4
Körglädje	3
Prisvärdhet	2

Vanliga frågor

När kommer el-Compass till Sverige?
Planerad säljstart är i mars 2026.

Får den fyrhjulsdrift?
Ja, men bara i toppversionen på 375 hästkrafter – den lanseras senare.

Hur långt kommer den på en laddning?
Jeep har inte släppt siffror än, men räkna med ungefär 500–600 kilometer beroende på version, i linje med Peugeot E‑3008.

Är den värd att köpa?
Det beror på priset. Om det hamnar lägre än konkurrenterna kan den vara intressant. Men i nuläget är materialkänslan och avsaknaden av fyrhjulsdrift i de flesta versioner tydliga svagheter.

Kort sagt: Nya, eldrivna Jeep Compass är snygg att titta på och lätt att leva med – men den känns mer som en Stellantis-produkt än en riktig Jeep. En bil med stil, men fortfarande på jakt efter sin själ.